Bibliotekarierna tenderar att återuppliva gamla visioner. Det är inte fel. Felet består i att de gamla visionerna inte har förverkligats, eller inte har förverkligats i tillräcklig utsträckning.

Men nya visioner behövs onekligen också. Jag börjar med att kommentera några av de gamla goda visionerna. Därefter skall jag ställa några frågor, som förhoppningsvis leder vidare.

Några gamla och goda idéer

Många uppfattar gärna biblioteket som en mötesplats och det gör de rätt i, ty bakom mötet skymtar erfarenheten. Utan möten vore livet inte värt att leva, lär bland andra Sokrates ha ansett. I detta kan man bara instämma: hellre en total brist på erfarenheter (= medvetslöshet) än en total brist på möten!

I varje bibliotek bor chansen att läsaren möter sin like. Nämligen den, som har skrivit det lästa.

”Biblioteken tar allt mera rollen av en mötesplats där människor kan få hjälp med olika sorters frågor”, preciserar bibliotekschef Maja Berndtson.¹ Jag tycker ärligt sagt att detta är ett ganska löst påstående, som varken förklarar vad som håller på att hända eller vad vi vill att ska ske med biblioteken.

I januarinumret av Library Journal, årgång 1917, hade bibliotekarien Marilla Waite Freeman ett inlägg om human interest i biblioteket där bland annat följande episod ingick:

Han böjde sig förläget över disken med sin fråga, som han hade skrivit ned på en liten papperslapp: – ”Har ni en bok med kärleksbrev?” Medan bibliotekarien läste strömmade en lång procession av förälskade brevskrivare, från Abelard och Héloïse till Balzac och hans fru Hanska, genom hennes medvetande. Bibliotekarien läste på nytt och nu kom den rätta ingivelsen. ”Vägledning för affärs- och övriga korrespondenter” plockades fram från sin egen plats och bibliotekarien pekade med en diskret men medkännande fingervisning på ”Avdelning III: Kärlek och äktenskap”. Den amorösa ynglingen drog sig lättad tillbaka till ett hörn där han feberaktigt ömsom läste, skrev och förstörde vad han skrivit tills ett av utkasten äntligen fick godkänt, veks ihop och stacks i bröstfickan för säkert förvar. Till slut avlägsnade sig den stumma bibliotekskunden, lämnande i papperskorgen och kring stolen där han suttit ett stort antal stympade och hopskrynklade inledningar och avslutningar på ”kärleksbrev”, som inte saknade gudomlig glöd fast de bar synliga spår av handbokens något stelbenta terminologi.²

Ovanstående historia tyder på att bibliotekarien också tidigare har fått fungera som ”socialarbetare”. Att turister och andra mänskor som letar efter svar på ”olika frågor” gärna upptar bibliotekariernas arbetstid eller att biblioteken sedan hedenhös fungerar som ”lokala kulturhus” behöver knappast upprepas.

Däremot är det inte lika självskrivet att biblioteken fortsätter att vara ”public service”. Ifall publiken försummar att klart och tydligt uttrycka sin politiska vilja och bibliotekarierna missar sin chans att organisera det digitala biblioteket kommer de kommersiella informationstjänsterna med säkerhet att ta över inom de följande fem eller tjugo åren. Google har ju redan skannat in över 7 miljoner biblioteksböcker i akt och mening att erbjuda dem till försäljning genom sin egen kommersiella internetbokhandel.³

A propos gamla, goda idéer ska jag också passa på att ansluta mig till dem som understryker bibliotekskaféernas betydelse. Det är (och har alltid varit) nödvändigt att få prata med någon mellan allt läsande; och ifall man känner sig blyg för att prata med de andra läsarna går man ändå till cafeterian för att se och ses av dem. Antagligen behöver läsaren också ge utlopp för sina tankar om det hon inhämtat. Därför kan universitetsbibliotekens cafeterior vara lika viktiga för forskningen, och folkbibliotekens fikor vara lika viktiga för folket, politiken och konsten, som bibliotekens böcker eller datorer. Eller kanske ännu viktigare!

Är internet ett bibliotek?

–  ”Vi tror inte tillsvidare på e-boken så hemskt mycket”, sade bibliotekschef Sunniva Drake till Hufvudstadsbladets reporter. Hennes utsaga sammanfattar en inställning som många biblioteksproffs hyser inför digitaliseringen av det skrivna ordet.

Jämförelsen är kanske lite underlig, men anta, att jag föredrog häst och vagn framför bil. Skulle jag då, medan jag tittade på de förbisusande bilarna genom krogfönstret, påpeka: – Jag tror inte så hemskt mycket på bilen?

Vill bibliotekarierna inte tro på sina sinnens vittnesbörd?

Någonting oerhört håller faktiskt på att ske, nämligen att e-boken i stor utsträckning ersätter boken och internet biblioteket. Detta är inte en trosfråga utan dagsens sanning.

Men å andra sidan är också e-boken en bok och internet ett bibliotek. ”Ersätter” är alltså en sanning med modifikation.

Ranganathans femte biblioteksvetenskapliga lag lyder: BIBLIOTEKET ÄR EN VÄXANDE ORGANISM.⁴ Just det. Och nu har biblioteket alltså nått internetstadiet.

Biblioteket har från första början legat de elektroniska nätbyggarna nära om hjärtat. Härom vittnar Internetdrömmar, en bastant antologi med hårda pärmar, som utgavs i USA år 1996.⁵ I bokens första del diskuteras ”den digitala biblioteksmetaforen” och det kollektiva minnet (community memory) på nätet. Till de givna bidragen I detta sammahang hör Vannevar Bushs berömda uppsats As We May Think (1945) och J.C.R. Lickliders rapport Libraries of the Future (1963). En annan avdelning i boken handlar om internet som ”en värld” och ”en väg till erfarenhet”. Det ligger nära till hands att jämföra internetdrömmarnas nya erfarenhetsväg med bokbibliotekariernas flitigt använda mötesplatsmetafor.

Också e-posten förtjänar att tas upp i samband med biblioteksutvecklingen. Dels med anledning av parallellen: e-posten är ju för posten vad e-boken är för biblioteket. Dels för att vi genom digitaliseringen ställs inför helt nya förhållanden mellan post, bibliotek och arkiv. Hur vill vi utforma dessa nya relationer mellan några av samhällets äldsta institutioner? Just nu är till exempel frågan om bibliotekens rättigheter att erbjuda – t.ex. mejla – böcker i digitala format aktuell. Traditionellt anses arkiv innehålla unika dokument; bibliotek däremot dokumentkopior. Digitaltekniken utplånar denna skillnad mellan arkiv och bibliotek. Hädanefter kan varje bibliotek innehålla varje arkiv, och vice versa, såvida inte Google Inc. lyckas lägga beslag på hela kakan.

Internet är lika gränslöst som biblioteket, om vi bara vill ha det så.

Bibliotekets otaliga uppgifter

En dag, när jag tittade på några gamla filer från förra årtusendet, snavade jag över följande reflexioner:

Om någon i framtiden avgiftsfritt från biblioteket skulle kunna hämta en elektronisk kopia av en bok, vilken det än vara månde, varför skulle han någonsin sätta sin fot en bokhandel igen? Men om böckerna på den elektroniska bibliotekshyllan inte vore avgiftsfria, vad skulle då återstå av distinktionen mellan bok, boktryckare och bokhandel – och hur mycket skulle kvarstå av bibliotekets traditionella existensberättigande, d.v.s. att tillhandahålla information till dem som inte har råd att betala för den?”⁶

Dessa frågor är fortfarande bra och aktuella, men påståendet att det allmänna bibliotekets raison d’être skulle bestå i att göra informationen tillgänglig för dem, som inte har råd att köpa den, kräver flera viktiga tillägg. Egentligen väcker påståendet just den fråga, som det så prompt besvarar: Vilken är egentligen bibliotekens uppgift?

Uppenbart är, att bibliotekens uppgifter är många fler än en. De allra mest grundläggande uppgifterna skulle jag vilja kalla teknologiska: att stöda individens minne och att låta flera individer dela ett gemensamt minne med hjälp av skrivkonsten samt därtill hörande materiella verktyg och byggnader, i vilka ”informationen” förvaras.

Men vems minne och för vilka ändamål? Framväxer biblioteket ur de världsliga och andliga makternas behov av en skriftlig ”databas”? Klart är också, att biblioteket från första början har tjänat som ett redskap för makten. ”Skrivkonsten ger”, som Jared Diamond skriver i sin makrohistoriska översikt,

det moderna samhället makt, genom att möjliggöra överföring av betydligt exaktare kunskap i betydligt större omfattning och detalj, från fjärran länder och tidsåldrar.⁷

Biblioteket har visserligen också från begynnelsen tjänat den fria forskningen, åtminstone potentiellt om än inte alltid i praktiken, i ett ständigt skiftande och konfliktfyllt förhållande till makterna.

Men bibliotekets uppgift att förse de egendoms- och maktlösa med information är av mycket senare datum. Under senare delen av 1800-talet tog sålunda rörelsen för public libraries fart i Amerika, varifrån dess idéer spred sig till och sammanvävdes med folkbildnings- och bibliotekstraditionerna i bl.a. de nordiska länderna. Först då föddes vad som i Sverige kallas folkbiblioteket och hos oss i Finland det allmänna biblioteket.

Folkebibliotekerne i deres moderne skikkelse stammer fra U.S.A., hvor der allerede i sidste halvdel av 1700-tallet eksisterede social libraries, foreningsbiblioteker, der blev direkte forløbere for de biblioteker, som i begyndelsen av 1800-tallet med offentlig støtte og anerkendelse efterhånden organiserades som kommunale institutioner og benævntes free public libraries, eller blot public libraries […]

läser vi i den något dammiga nyutgåvan av Nordisk handbok i bibliotekskunskap från år 1957.⁸ För att göra en lång historia kort gör vi därifrån ett hopp i tiden ända fram till Sveriges Allmänna Biblioteksförenings demokratigrupp anno 2000. Gruppens medlemmar Ingrid Atlestam, Ulla Forsén och Kerstin Hassner spikar för sin del folkbibliotekens uppgifter i följande 10 teser:

 1. Mötesplats i tid och rum

 2. Uppleva, leva sig in, leva samman

 3. Fria råd, ord och länkar

 4. Grogrund för delaktighet

 5. Gränssnitt för medborgare

 6. Kunskapsväg till makt

 7. Utsikt, insyn, insikt, åsikt

 8. Ord, mening, sammanhang

 9. Frizon för alla

10. Mångfald och möjligheter⁹

Om makt och bibliotek – som om Montesquieu fortfarande betydde något

Hur långt bör biblioteket gå för att hjälpa fredsrörelsen och liknande propaganda? How Far Should the Library Aid the Peace Movement and Similar Propaganda? Bibliotekarien George F. Bowerman ställde frågan till amerikanska biblioteksföreningens kongress i Berkeley, Kalifornien, år 1915.¹⁰

Bowerman besvarade frågan jakande. Det gällde för bibliotekarierna att motarbeta kriget och bidra till fredens bevarande när kriget väl skulle vara över. Då skulle den sympatiska världsandan (”the sympathetic world spirit”) behövas. Den sympatiska världsandan kan bara åstadkommas genom folkbildning (”education”) och där spelar biblioteken en allt större roll, förklarade Bowerman.

Men hur långt är bibliotekarierna beredda att gå idag? Och hur står det till med bibliotekariernas sympatiska världsanda?

Här ska jag inflika några ord om biblioteket som en politisk kategori och en potentiell statsmakt. Så snart det blir tal om statsmakter i pluralis och om fördelningen av makt i staten infinner sig namnet Montesquieu. Tillägget ”som om M. alltfort hade någon betydelse” är för det första en avsiktlig sarkasm. (Den maktlösa medborgarens cyniska kommentar.) För det andra: människans samhälle och livsvillkor förändras definitivt cirka 1945 i och med att atomvapnen och datorn föddes. Därefter har människornas liv endast fortsatt ”som om” nedrustningsproblemen och den nödvändiga omvandlingen av det politiska systemet till något slag av (förhoppningsvis demokratisk) global regering eller globalt styre redan hade lösts. Montesquieus skarpa republikanska väderkorn för behovet av att dela upp makten, och således att ta makt från några och ge makt åt andra, antas vara en nödvändig förutsättning för att lösa dessa problem.

Vilka möjligheter har biblioteket att bli en relativt autonom fjärde ”informationell” statsmakt, som skulle vara kapabel att kontrollera och balansera de verkställande, lagstiftande och rättsliga grenarna av staten?

Idén om en fjärde statsmakt återfinns egentligen inte hos Montesquieu; den tillkommer först under 1800-talets första hälft hos skribenter typ T.B. Macaulay och Thomas Carlyle. Det var de som myntade uttrycket The Fourth Estate (egentligen ”fjärde ståndet”) för att beskriva en i deras tycke godartad informationell makt. Deras fjärde statsmakt inbegrep till att börja med pressens politiska reportrar, men i en vidare bemärkelse räknade de dit alla skribenter, hela litteraturen samt, utan tvivel, biblioteket. Uttrycket ”fjärde statsmakten” har fortlevt alltsedan dess. Numera syftar det också på radion och televisionen, och ibland rentav på bloggar och wikir. Men tanken har inte formats till ett verkligt filosofiskt eller politologiskt begrepp; den är tillsvidare inte mer än en liknelse, en metafor. Nu håller emellertid biblioteket snabbt på att utvecklas till en fjärde statsmakt genom den globala spridningen av internet. Därför har det också blivit dags att utveckla det politiska begreppet. Denna tanke kan ta utgångspunkt i Ranganathans femte biblioteksveteskapliga lag, som fastställer att biblioteket är en växande organism. Vi får anta att internet bara är den yngsta grenen på det gamla trädet, det vill säga en utvidgning av mänsklighetens urgamla institution, biblioteket.

Bibliotekets grundläggande problem, när det betraktas ur synvinkeln framväxande statsmakt, är hur det ska kunna omvandlas från en politiskt passiv offentlig tjänst till ett aktivt politiskt organ. Jag skulle tro att problemets lösning bör sökas i två faktiska förhållanden, som sammanhänger med varandra: a)  internets nästintill kybernetiska (= självstyrande) natur, som det gäller att slå vakt om och om möjligt förstärka; bäst vore att få den inskriven i samhällets grundlagar (konstitutionen) som ytterligare en statsmakt (men en global sådan!) vid sidan av de tre traditionella statsmakterna; och b)  den utvecklingstrend, som pekar framåt mot ett globalt civilsamhälle. Världens sociala forum (WSF) är ett av de mest uppenbara konkreta uttrycken för denna världshistoriska process.

Enligt Chico Whitaker, en av dess förgrundsgestalter, är Världens sociala forum ”ett öppet rum”. Formuleringen återfinns i WSF:s principdeklaration från år 2001.¹¹ ”Öppet rum” innebär först och främst att WSF inte som sådant antar några gemensamma politiska resolutioner eller program. Därmed står WSF inför samma grundläggande fråga som biblioteket: hur ska vi tillsammans kunna åstadkomma någonting av politisk betydelse om vi inte får utarbeta och driva en gemensam policy? Svaret består, som ovan antytts, i vad man kunde kalla biblioteksmakt, d.v.s. en makt som i mycket stor utsträckning är självstyrande. Internet, cyberrymden, är nämligen just detta: ett nytt slags makt bortom det förskräckliga systemet av nationalstater, som i varje ögonblick hotar att utplåna varandra och hela mänskligheten med sina oerhörda nukleära arsenaler, för att inte tala om de nya generationer av robotiska, nanotekniska och biologiska vapensystem, som det militärindustriella och akademiska komplexet för närvarande tar fram och massproducerar.

Att biblioteket och världens sociala forum bägge två är ”öppna rum” fastslog IFLA:s dåvarande ordförande Kay Raseroka på WSF i Mumbai år 2004.¹² Fru Raseroka, bibliotekarie vid universitetet i Gaborone (Botswana) uppmanade samtidigt alla bibliotekarier att gå med i världens sociala fora och att dokumentera WSF:s aktiviteter i sina bibliotek. För bibliotekarier såväl som för aktiva medborgare i alla länder gäller det att bygga vidare på denna tanke för att på ett bestående sätt sammanlänka biblioteken med världens sociala fora.

I sin både underhållande och tänkvärda skrift In Search of Jefferson’s Moose (På jakt efter Jeffersons älg) funderar den rättslärde David G. Post sida upp och sida ner på problemet Internet governance: vem styr egentligen, och borde överhuvudtaget någon styra internet? Han konstaterar därvid med illa dold tillfredsställelse att staternas regeringar hittills bara har lyckats åstadkomma formuleringar liknande dem som George Orwell i sin essä om det politiska språkbruket beskrev med orden: ”utformade i avsikt att ge ett sken av fasthet åt vinden”. Thomas Jefferson, som är David Posts egen favorit bland USA:s statsgrundare, skulle säkert med förtjusning ha överlåtit uppgiften att styra internet åt internet självt. Däremot hade Jeffersons kollega och trätobroder Alexander Hamilton antagligen gått in för att styra och reglera nätet, menar Post. Hans resonemang mynnar mycket riktigt ut en klassisk indelning av amerikanen i två slags människor: jeffersonianerna, längtansfullt blickande västerut mot de nya vidderna, och hamiltonianerna, oroligt vakande över den gamla världen i öster.¹³

Men ett saknar jag hos Post: biblioteket. Man får väl anta att det hos medlemmarna av bibliotekariernas yrkesgrupp, liksom inom alla andra yrkesgrupper, förekommer både mumintroll och hemuler? (Mumintroll och hemuler är det närmaste jag kan komma som jämförelse mellan jeffersonianer och hamiltonianer här på hemmaplan.) Skulle inte bibliotekarierna kunna ta hand om Internet governance, i den mån en sådan överhuvudtaget behövs, och särskilt då den stora katalogen över IP-nummer och domännamn? Denna uppgift, som till att börja med sköttes av nörden Jon Postel och därefter (från och med 1998) av den tämligen dunkla organisationen ICANN, borde utan tvivel överlämnas åt världens yrkesbibliotekarier.

Jefferson och Hamilton hade åtminstone det gemensamt att båda förespråkade självständighet i förhållande till dåtidens makter. Det borde dagens bibliotekarier också våga göra.

Som tankeexperiment ska jag till slut presentera några notationer om banker och bibliotek. 

Om banker och bibliotek

–  For meg er det derfor helt avgjørende at biblioteket får utgjøre samfunnets sentrum.
–  I stedet for banken?
–  I stedet for banken! Banken er på sett og vis sin egen metafor. Ordet skaper verden som igjen skaper ordet – men banken produserer jo ingenting annet enn penger. Dét er ingen kreativ prosess”.

Klart att biblioteket, inte banken, borde stå i centrum. Men hur skiljer sig egentligen biblioteket ifrån banken?

Tänk dig ett bibliotek, som åtagit sig att bevara, ordna och presentera en verkligt högklassig ekonomisk information för sina besökare. För att klara av denna uppgift borde väl detta ekonomi- och finansbibliotek införliva bankernas informationstillgångar med sina samlingar?

Å andra sidan: för att kunna förvalta kapitalet väl och investera klokt behöver väl bankirerna ha tillgång till all möjlig relevant information och kunskap? Och var finner de den? Jo, i biblioteket.

Gemensamt för biblioteket och banken är att båda sysslar med information management. Jag vet inte riktigt om det stämmer, som Alberto Manguel påstår, att biblioteket är kreativt medan banken inte är det. ”Banken producerar ju ingenting annat än pengar”, säger Manguel. Men även om vi går med på påståendet att ”pengarna” som sådana är ”ingenting”, så måste det nog erkännas att banken producerar information, d.v.s. information som behövs för att förvalta pengarna. Ett viktigt tillägg till detta konstaterande är, att tyngdpunkten i bankernas verksamhet och informationsproduktion redan har förskjutits till programmeringen av deras datorer.

Inom biblioteket pågår en motsvarande utveckling. Det digitala biblioteket är det programmerade biblioteket, där software har hamnat i centrum för vad man kanske kunde kalla bibliotekets kreativa process.

Bibliotekets skapande process består knappast, som man med utgångspunkt i Manguels uttalande skulle kunna förledas att tro, enbart i att vara bärare av ”ordet”, som ”skapar värden, vilka i sin tur skapar ordet” (Manguel) även om själva bevarandet och överföringen av information över långa tidrymder onekligen också är en skapande process. Liksom sin släkting banken producerar biblioteket också metainformation genom att registrera katalogisera, klassificera och presentera informationen. Denna uppgift kallades länge dokumentation, vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning.

Men anmärkningsvärt nog är det i det nuvarande skedet transnationella IT-korporationer typ Google och Amazon som till stor del driver och utformar en stor del av bibliotekets skapande verksamhet.

Manguel förefaller inte vara speciellt intresserad av biblioteket som sådant och som en grundläggande samhällsinstitution. Detsamma gäller hans förhållningssätt till bankväsendet. Han tycks inte inse den ovannämnda släktskapen – och konvergensen – mellan banker och bibliotek, att bägge två är stora informationsbehandlare, eller att relationen mellan dessa två institutioner för närvarande faktiskt genomgår en spännande omvandling på grund av digitaliseringen.

Att ställa biblioteket i centrum i stället för banken, vad skulle det innebära? För Manguel: ett annorlunda samhälle där läsning och självreflexion värderas högre än i det nuvarande. Mot detta kan invändas, att såväl bankerna som biblioteken bjuder på ett specifikt motstånd. Enbart värdeomdömen ger inte en tillräcklig utgångspunkt för reformeringen av dessa relativt tröga och sega strukturer. Men Manguels utsaga är ändå klok som en uppmaning till individen: sätt inte pengarna i första rummet, utan läs böcker och reflektera! (Fast de som följer uppmaningen torde ofta vara ... läsande och reflekterande individer.)

A propos bankerna så anser jag att det behövs diskussion om demokratisk kontroll av deras informationstillgångar. Finansglobaliseringen har skapat ett behov av global demokratisering av finansinformationen. Allmänheten borde få bättre insyn både i hur informationstillgångarnas förvaltas och i informationen som sådan. Här borde också biblioteket kunna spela en större roll än det gör idag.

Dagsläget är prekärt; ett oroväckande exempel är avtalet mellan EU och USA om de amerikanska myndigheternas tillgång till SWIFT:s databaser.

Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (SWIFT) är en förening som ägs av ca 9000 banker. Varje dag behandlar SWIFT omkring 15 miljoner penningtransaktioner mellan företag och vanliga medborgare. År 2006 lät Bush-administrationen meddela, att CIA spionerar på SWIFT:s databaser som ett led i USA-regeringens program för att spåra finansiering av terrorism. Nyheten ledde till rättmätiga protester inte minst i Europa där man varken har glömt industrispionaget i Echelonprojektet eller avslöjandena om CIA:s olagliga fångtransporter.

I slutet av november 2009 fogade sig Europeiska rådet i USA:s enträgna önskan om att låta underrättelsetjänsten CIA avläsa SWIFT:s databaser. EU och USA har alltså slutit ett avtal som ger USA:s underrättelsetjänst ett sådant specialtillstånd. Avtalet väntar dock i skrivande stund ännu på EU-parlamentets godkännande. Hoppas att våra MEPpar utnyttjar alla möjligheter i Lissabonavtalet för att stoppa det.

* * *

Grunden för ett sundare bankväsende skulle antagligen kunna läggas genom att bankräntorna avskaffades. Detta skulle också ligga i linje med gammal visdom, d.v.s. motviljan mot ocker, som kommer till uttryck i världsreligionerna.

En global skatt på finansiella transaktioner borde införas. Detta diskuteras inte längre bara inom ATTAC-rörelsen utan också – som en följd av finanskraschen 2008 – av staternas regeringar. Sålunda föreslog Gordon Brown på hösten 2009 att en global så kallad bankskatt borde införas. Men enligt min åsikt syftar en bankskatt i Browns tappning enbart till att rädda det nuvarande finanssystemet, i stället för att i grunden förändra det.

Vad man inte talar om i regerings- och kapitalistkretsar är satsningar på att utveckla statsbanker, andelsbanker, postbanker och sparbanker i stället för att rädda och gynna profitinriktade affärsbanker och spekulerande penningfonder.

Varför tillåta bankernas ocker och mänsklighetens skuldsättning att fortsätta? Avskaffa bankirerna och låt banktjänstemännen leva på transaktionsavgifter. Statliga banker har också möjlighet att finansiera sin verksamhet med de inkomster de gör på sin sedel- och myntutgivning (seignorage). Ifall finanssystemets vidareutveckling kräver nyinvesteringar borde en del av de skattemedel som bankskatten (den minimala beskattningen av de finansiella transaktionerna, typ Tobinskatten på valutaväxlingen) skulle inbringa, kunna anslås för ändamålet. I takt med att penningväsendet digitaliseras kommer bankernas löpande verksamhet i ännu större utsträckning än idag att skötas av dataprogrammerare och -tekniker. Förvaltningen av ett nytt internationellt finanssystem, byggt på digitala informationsnät och global finansiell transaktionsbeskattning, bör handhas av en särskild demokratisk organisation av det slag som skisserats av Lieven Denys och Heikki Patomäki i deras utkast till ett internationellt avtal om valutaväxlingsskatt.¹⁵

En del av bankskatteintäkterna kunde med fördel investeras i den offentliga biblioteksutvecklingen.

Detta vore också en logisk följd av att bibliotekens och bankernas informationsförvaltning fusioneras eller, som modeordet lyder, konvergerar, i informationssamhället. För övrigt hade redan bibliotekarierna i Assurbanipals bibliotek¹⁶ till uppgift att bevara och förvalta såväl samhällets ekonomiska information som astronomiska observationer och gudaberättelser.

MIKAEL BÖÖK

Noter:

1. Cit. enl. Philip Teirs reportage ”Biblioteket söker nya former”, Hufvudstadsbladet 27.1.2010. I reportaget beskrivs biblioteken bl.a. som ”lokala kulturhus”. Bibliotekarierna betecknas i ingressen som ”socialarbetare och ”turistguider”.

2. Jfr Freeman. M.W.: ”Human interest” i the Public Library, Library Journal, januari 1917; i Litwin, R. (red.): Library Daylight. Tracings of Modern Librarianship, 1874-1922 (Library Juice Press, Duluth 2006), ss 219-222. Översättningen är gjord av artikelförfattaren.

3. Google har föresatt sig att organisera allt vi vet. Om detta skriver Randall Stross i sin bok Planet Google. One Company’s Audacious Plan to Organize Everything We Know (Free Press N.Y. 2008). Se särskilt kap 4, ”Moon shot”, som ägnas åt affärsföretagets ambitiösa biblioteksprojekt Google Books. Ett TV-samtal om detta mellan Brewster Kahle och Amy Goodman på kanalen Democracy Now 30.4.2009 länkas på sidan http://www.opencontentalliance.org/tag/books/. Internetarkivet Archive.org (grundat av nämnde Kahle) hyser The Open Library (http://openlibrary.org/), ett icke-kommersiellt parallellprojekt till Google Books, som den 26 januari 2010 angav antalet boktitlar i sin katalog till 28 840 174. Av dessa kunde The Open Library erbjuda texterna i 1 162 763 böcker i sin helhet, dvs som e-böcker.

4. Den indiska matematikern och ”bibliotekslagstiftaren” S.R Ranganathan omtalas och hans lagar förklaras översiktligt av honom själv i Eric Carlqvists och Harry Järvs bibliotekshistoriska antologi Mänsklighetens minne, (Schildts 2008) ss. 593-672 .

5. Stefik, Mark (red.): Internet Dreams. Archetypes, Myths, and Metaphors. MIT Press 1996.

6. Browning, John: ”Libraries Without Walls for Books Without Pages”, i Wired april-maj 1993.

7. Diamond, Jared: Vete, vapen och virus – En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren (Norstedts 1999), kap. 12.

8. Cit. ur artikeln ”Folkebibliotekernes historia” av E. Alerslev Jensen, i Nordisk handbok i bibliotekskunskap (Almqvist & Wiksell/Gebers förlag, Stockholm 1957), Del II, ”Bibliotekens och bibliofiliens historia”, s.318.

9. De 10 teserna är hämtade ur en god liten bok, som jag i skrivande stund inte lyckas leta fram ur min lilla värld, d.v.s. på mina bokhyllor hemma hos mig. Men boken står med stor sannolikhet på sin givna plats ute(?) i den stora världen.

10. Bowermans tal ingår i Litwin (red.) op.cit. ss.173-180.

11. Se Information for Social Change, No. 24, Winter 2006–2007. Special Issue on ’Libraries & Information in World Social Forum context’ (http://libr.org/isc/issues/ISC24/ISC24_Full.pdf); artiklarna ”The World According to Chico” (The Right Livelihood Award 2006) och Kay Raserokas artikel ”Libraries: Open Spaces”.

12. Se föregående not.

13. Post, David G.: In Search of Jefferson’s Moose. Notes on the State of Cyberspace (Oxford UP 2009). Om jeffersonianer och hamiltonianer, särskilt ss.107–117. Orwell-citatet (designed to give an appearance of solidity to pure wind) förekommer på s.128 och är hämtat från densammes uppsats ”Politics and the English Language” (1946).

14. Alberto Manguel intervjuades i norska Klassekampen 29.12.2009, vilket säkert hade undgått mig ifall inte min vän Anders Ericson hade bloggat om det i bloggen Se også. Klipp og kommentarer fra bibliotek og omland (enda en tjeneste fra norsk bibliotekforening) 2.1.2010.

15. Patomäkis och Denys’ utkast till ett internationellt valutaväxlingsavtal föreligger i olika språkversioner (också på svenska) på webben på adress www.nigd.org/ctt.

16. Assurbanibals bibliotek låg i nuvarande Irak och ligger idag av någon underling anledning i British Museum. Se http://www.britishmuseum.org/